Om förändring eller inte – varför du måste delta på Landsbygdsriksdagen

Det är något år sedan nu. Vi skulle tömma Hela Sverige ska levas lokaler vid Stortorget i Stockholm.

Känslan av epokskifte var stark. Efter många år med ett fysiskt kontor hade vi nu sagt upp det för att äntra den nya tiden med distansarbete och digitala möten. Mycket kretsade kring det omfattande arkivet. Vad ska vi behålla? Och vad kan vi göras oss av med?

Mitt bland 10 000 kartonger (kändes det som) fastnar min blick vid ett dokument daterat den 23 mars 1996. I dagarna exakt 30 år gammalt. Där står jag alltså vid randen mot framtiden, alldeles fast i det förflutna.

Det är ett tal av dåvarande ministern Anders Sundström (s) i samband med Landsbygdsriksdagen i Dalarna.

Jag slås av hur insatt han är, detaljrik och nyanserad. Fokuserad på publiken, helt fri från dagens tourettes-liknande tillstånd där varje politiker oavsett ideologisk hemvist skyller på motståndarna.

Men det som verkligen får mig att läsa vidare är sånt jag känner igen.

Med allt som händer i världen är det lätt att fastna i en föreställning av att tiden just vi lever i är unik. Och i viss mån stämmer det såklart. Osäkerheterna är verkligen stora. När USA väljer en ny president är det inte bara en fråga för dem – världen hänger ihop och att förutsäga kommande år eller ens veckor är väldigt svårt. Det är förresten inte bara världen som hänger ihop, utan också kriserna verkar flätas samman.

Samtidigt är känslan stark av att mycket är som det varit. Där förändringarna är krusningar på ytan -med ett helt hav därunder.

I talet från 1996 oroar sig ministern över statens sektorisering och hur regeringens styrning av myndigheterna slår över landet. Samma frågor berörs i regeringens nya landsbygdsproposition och är en av de centrala i Utredningen för Sveriges sammanhållna utveckling (SVESAM) som ska lämna sitt slutbetänkande senast den 1 juni i år.

Han lyfter faran i känslan av vanmakt och utanförskap som en då alldeles ny LO-studie menar är stor. Precis samma fenomen som visar sig så tydligt i Hela Sveriges Landsbygdsbarometer 2026.

Han pekar på den snabba teknikutvecklingen. På att den skapar möjligheter att bo på en plats och jobba på en annan – frihet! Men han trycker också på att det är samhällets uppgift att se till att alla får chansen. Högaktuellt! Även om vi tycker att de politiska insatserna är för små och långsamma är det ändå en fråga som båda sidor i politiken säger sig prioritera.

Och redan då, för 30 år sedan, lyfter minister Sundström behovet av omställning – och hur landsbygderna har en viktig roll att spela. Han menar att omställningen i hög grad hänger ihop med energisystemet, att det aldrig funnits ett bättre tillfälle att satsa på förnyelse. Jag har svårt att inte hålla med när jag ser tillbaka på den senaste veckan med skenande oljepriser som en följd av kriget i Iran och Klimatrådets rapport om att klimatpolitiken är i desperat behov av förnyelse.

I talet från mars 1996 trycker socialdemokraten Anders Sundström också på begrepp som tillit och gemenskap, en retorik helt i linje med hur Tidöpartierna formulerar det i landsbygdspropositionen från mars 2026. Då möjligen ännu tydligare inspirerat av den amerikanske statsvetaren Robert D Putnams teori om socialt kapital i braksuccén Den fungerande demokratin.

Inom Hela Sverige brukar vi också lyfta kraften i det lokala engagemanget. Och ibland blir vi med rätta kritiserade för det. Vi ska inte bli som Pangloss (ni vet den där påfrestande optimisten i Voltaires klassiker Candide) och tro att vi lever i den bästa av världar oavsett vad som händer.

Jag tycker kritiken är obefogad om vi samtidigt trycker på behovet av politiska beslut som skapar förutsättningar att leva i landsbygder – precis som på andra platser. Men det behöver bli tydligare av vad du som landsbygdsbo kan förvänta dig via skattsedeln – och vad du förväntas lösa själv eller tillsammans med dina grannar. Det innebär en djup orättvisa om förutsättningarna ser alltför olika ut, beroende på om du bor i norra eller södra Sverige, i inlandet eller längs kusten.

Vi ska såklart också påminna om att vackra ord om människors engagemang inte får ersätta politiska reformer och prioriteringar.

Jag frestas att avsluta denna reflektion med att återge ett av de sista styckena i det sju sidor långa talet. Där Anders Sundström beskriver de lokala folkrörelserna som framtidspionjärer. Att vi då (också) stod mitt i en tid av snabba förändringar – med ett stort behov att agera – och förmågan att göra just det inom genom det ideella engagemanget i lokalsamhället. Det är verkligen löftesrikt.

Men varför hänvisa till ett 30 år gammalt partipolitiskt tal för att peka på handlingskraften? Långt mycket bättre är såklart att du får uppleva det själv. Och nu har du chansen att göra just det.

På Landsbygdsriksdagen i Västerbotten och Skellefteå den 29-31 maj sätter vi fokus just på handlingskraften i och för landsbygder. Men vi kommer också brottas med helt nya frågor inom landsbygdspolitiken (även om de flesta funnits med i åtminstone 30 år).

Mer än så blir det inte. Men heller inte mindre.

Du kommer väl?

/Klas, Hela Sverige ska leva